Mardrömmen började lika diskret som i en Hollywoodrysare: Telefonen ringde. I filmen skulle publiken ha hört den olycksbådande stråkmusiken och börjat ana oråd, men inte jag. Jag hörde bara en telefonsignal, och svarade.
– Hej, jag ringer från Comhem! Jag ser att du har ett 24 Mbits-abonnemang. Vad skulle du säga om att vi fördubblade till 50 Mbits? Det kostar bara 29 spänn mer i månaden!
– Det låter ju ganska bra…
– Så då slår vi till då?
– Och jag behöver inte göra något annat, väl?
– Nej nej.
– Okej, visst.
Kalla mig naiv, men jag såg framför mig hur säljaren strax därpå tryckte in en stor, röd knapp märkt 50 MB på sin kontrollpanel, varpå mitt nät omedelbart accelererade. Verkligheten skulle visa sig vara en annan.

Två dagar förflöt. Jag gjorde ett försök att logga in på mitt mejlkonto. Det gick inte. Webbsidan kan inte visas, sade skärmen. Efter att ha uteslutit the usual suspects ringde jag Comhems kundtjänst, och efter en halvtimmes väntetid:
– Men du har ju fel modem! Jag ser att du precis har startat ett nytt abonnemang, har du inte fått det nya modemet på posten?
– Nytt modem? Ingen har sagt något till mig om något nytt modem.

När jag gick igenom högen med post på dörrmattan visade det sig mycket riktigt att jag enligt en lapp hade ett paket att hämta ut på 7/11 runt hörnet. Jag hyste viss förståelse för säljarens agerande.

Skillnaden mellan påstående a), "50 Mbits, du behöver inte göra någonting”, och det något mer verklighetstrogna påstående b) ”50 Mbits, gå till posten, installera ett nytt modem, fraktkostnad 97 kronor” skulle förmodligen ha avgörande betydelse för hans provision. Nåja, inte mycket att gnälla över.

Så jag gick och hämtade upp modemet. Jag kopplade in det. Begränsad eller ingen anslutning, sa internet. Webbsidan kan inte visas. Återbesök till Comhems kundtjänst, 32 minuters väntetid:
– Det var konstigt… ibland kan det ta lite tid för modemet att få den nya ip-adressen från oss. Det löser sig nog om du väntar några timmar.

Tre timmar gick.
Jag startade om modemet. Begränsad eller ingen anslutning. Webbsidan kan inte visas. Tredje samtalet, 29 minuters väntetid:
– Har du provat att starta om modemet?
– Ja! Jag måste arbeta. Kan vi bara glömma det här nya abonnemanget? Kan jag bara få koppla in mitt gamla modem?
– Ja, vänta här då…
– Det står fortfarande ”begränsad ellet ingen anslutning” här.
– Ibland tar det lite tid för modemet att ta emot den nya ip-adressen. Om du väntar sisådär en tio minuter så ska det nog funka.

Det gjorde det naturligtvis inte. Vid det här laget kunde jag inte kosta på mig mer förlorad tid, utan tvingades kuta iväg till närmsta wifi-utrustade kafé. Väl hemma, fyra timmar senare, fortsatte dock farsen i oförminskad skala.

Samtal nummer fyra
till Comhems kundtjänst. 25 minuters väntetid.
– Men här ser jag ju att du har två abonnemang! Det vill du väl inte ha, då får du ju två fakturor varje månad?
– Nä, det var sagt att jag skulle gå tillbaka till mitt tidigare abonnemang.
– Problemet är att ditt modem inte vet vilket abonnemang det ska lyssna på, så att säga. Om jag stänger av det ena ska allt funka. Då är det väl lika bra att jag stänger av det långsammare, så får du 50 Mb-abonnemanget ändå?
– Visst, bara det funkar så.

I samma stund som jag lade på slog det mig, som en kall kåre: Allt operatören precis hade gjort var att lösa det problem som operatören innan ställt till med genom att dubbelboka mina abonnemang. Men det ursprungliga problemet, då? Mot alla odds höll jag tummarna, men det var fåfänga: Begränsad eller ingen anslutning. Webbsidan kan inte visas.

Bör man skjuta budbäraren? Det finns flera skolor. Min mor tillhör de radikala. När något har gått åt pipan kommer en intet ont anande växeltelefonist att hållas personligt ansvarig för det inträffade. Själv är jag mer av en stoiker. Jag inser att den operatör jag kommer att prata med är tämligen oskyldig. Alltså brukar jag vara så trevlig som min självdisciplin tillåter. Men medan samtalen till Comhem avlöste varandra började jag fundera: Kanske skulle man ändå inleda varje meningsutbyte med något i den här stilen:

– Hej, jag har problem med min uppkoppling. Innan vi börjar vill jag bara nämna att jag inser att du personligen inte kan lastas för mina bekymmer. Jag har dock bestämt mig för att dina arbetsgivare är en primär måltavla i mitt personliga jihad och måste bekämpas. Eftersom jag inte kan komma åt företagstopparna har jag bestämt för att attackera gräsrötterna. Jag kommer alltså vinnlägga mig om att göra det här samtalet så vidrigt och traumatiskt som möjligt för dig, i hopp om att du säger upp dig och vållar företaget ökade administrativa kostnader. Är det uppfattat? Bra, då börjar vi: HUR I HEL…

Det var i dessa tankar som jag gjorde fredagskvällens sista försök att nå min internetoperatör. De goda nyheterna: Ingen kötid. De dåliga:
– Våra öppettider är: Vardagar… (klick).

När jag började ringa till Comhem på lördag morgon blev jag först bortkopplad efter tjugo minuters väntetid: Efter att jag sniglat mig upp till första plats i kön slutade signalerna bara att gå fram. Jag befann mig plötsligt i något tyst växellimbo, från vilket enda flyktmöjligheten var att lägga på. Andra gången jag ringde nedgraderades jag plötsligt från första till tjugosjätte plats i kön. Vid det laget började jag bli paranoid.

Samtal nummer åtta till Comhems kundtjänst. Kötid 34 minuter.
– Har du prövat att starta om mo…
– Har du sett Måndag hela veckan? Jag är Bill Murray. Jag är fast i ett och samma samtal, som upprepar sig gång på gång på gång. Jag vet inte om mitt internet kommer att börja funka igen först när hela upplevelsen har gjort mig till en bättre människa, men nu får det fan ta mig vara nog. Jag förstår att du måste ställa alla frågor för att kunna dra dina egna slutsatser, men detta måste bli sista gången. Jag vill att du ringer upp mig personligen efter att det här samtalet har slutat med att du ber mig vänta ett tag och sedan starta om modemet – ja, låt inte så chockad, jag vet att det är vad som kommer att hända – och frågar mig om nätet har satt igång eller ej. Och när jag berättar att det inte har gjort det så kan vi gå vidare därifrån. Okej?
– Eh… okej.
Det är väl klart att han inte gjorde. Och lika klart var att anslutningen var begränsad eller ingen. Ännu denna kväll blev det min arma lott att sola mig i skenet av ett felmeddelande.

Det hela fortsatte under söndagen. Jag ringde två eller tre (men vem räknar?) samtal till à 40 minuter vardera. På söndag eftermiddag började bredbandet att fungera igen. Jag har ingen aning om varför. Jag är övertygad om att detsamma gäller Comhem.

Bild: Niklas Natt och Dag.

Tre arbetsdagar gick förlorade. Det är ödets ironi att min första yrkesmässiga handling efter att bredbandet hoppat igång igen blev att mejla den här texten till min redaktör på IDG. Jag ska få min hämnd i detta liv eller i nästa. Det här är bara början.