Elallergi, elallergi, elallergi- visst finns det något provocerande i själva ordet? Då och då kan vi läsa om någon elallergiker som klär sig i folieoverall, eller någon som tar sin husvagn och flyttar ut i urskogen för att slippa strålning.
Men man kan också göra som den man i Mora kommun som upplever sig lida av elallergi. 2006 kontaktade han Miljökontoret på sin ort, för att sänka strålningen i byn Venjan, han ville att kommunen skulle vrida basmasterna som låg tre kilometer från mannens hem.
Han menade att en sänkning till 50 nanowatt/m2 skulle befria honom från hans yrsel, huvudvärk och illamående.
Å andra sidan menade motståndarna att vid så låg nanowatt kunde man inte garantera att övriga invånare i byn ens skulle kunna ringa 112 till SOS Alarm.
Mannen fick dock visst gehör för sina problem. Dåvarande ordföranden i Miljönämnden, Gunnar Nilsson, kände så starkt för mannen att han menade att detta måste undersökas vidare.
Man skickade in en frågan till EU-domstolen om vilken nivå av strålning som är rimlig norm. Många EU-länder engagerade sig och svarade, närmare bestämt 26 länder. Det slutgiltiga svaret från EU-domstolen blev att dock de inte sysslade med denna typ av problematik.
Elallergi är som att jämföra med en fobi, om man lider av en fobi erbjuds man ofta terapi. Min syster lider av en stor fobi för ormar, boende på Södermalm behöver man inte vara rädd för ormar, men om man har en fobi är man konstant rädd för det man tror är farligt, vare sig det finns fog för det eller inte.
Ormar, el, eller baciller, fobier ska man inte skratta bort, den som lider av fobin upplever verklig ångest och obehag.
Jag lider med alla som har fobier, det är inte kul, för dem är det på riktigt. Men när ett fall av elallergi eller elfobi går så långt att man är beredd att offra cirka 300 invånares mobiltäckning, bredband och tillgång till nödsamtalens 112-nummer, då har fobien tagit överhand.
Kan man ens vara elallergisk? Jag vet inte. Jag är inte insatt nog för att säga att det finns eller inte finns, men det finns ingen forskning som har bevisat att det finns. Den 6 mars 2012 avslog Mora Miljönämnd kravet på att vrida masterna - det tog dem sex år att komma fram till den saken.
Vad slutnotan blev för att komma fram till det kan vi bara gissa, vem som får betala för det kan man nog räkna ut. Men en sak är säker, inte blev vi något klokare av den sex år långa processen. Och man kan ju undra om det inte hade varit enklare att erbjuda mannen en bra terapeut.
Camilla Lindberg
Men man kan också göra som den man i Mora kommun som upplever sig lida av elallergi. 2006 kontaktade han Miljökontoret på sin ort, för att sänka strålningen i byn Venjan, han ville att kommunen skulle vrida basmasterna som låg tre kilometer från mannens hem.
Han menade att en sänkning till 50 nanowatt/m2 skulle befria honom från hans yrsel, huvudvärk och illamående.
Å andra sidan menade motståndarna att vid så låg nanowatt kunde man inte garantera att övriga invånare i byn ens skulle kunna ringa 112 till SOS Alarm.
Mannen fick dock visst gehör för sina problem. Dåvarande ordföranden i Miljönämnden, Gunnar Nilsson, kände så starkt för mannen att han menade att detta måste undersökas vidare.
Man skickade in en frågan till EU-domstolen om vilken nivå av strålning som är rimlig norm. Många EU-länder engagerade sig och svarade, närmare bestämt 26 länder. Det slutgiltiga svaret från EU-domstolen blev att dock de inte sysslade med denna typ av problematik.
Elallergi är som att jämföra med en fobi, om man lider av en fobi erbjuds man ofta terapi. Min syster lider av en stor fobi för ormar, boende på Södermalm behöver man inte vara rädd för ormar, men om man har en fobi är man konstant rädd för det man tror är farligt, vare sig det finns fog för det eller inte.
Ormar, el, eller baciller, fobier ska man inte skratta bort, den som lider av fobin upplever verklig ångest och obehag.
Jag lider med alla som har fobier, det är inte kul, för dem är det på riktigt. Men när ett fall av elallergi eller elfobi går så långt att man är beredd att offra cirka 300 invånares mobiltäckning, bredband och tillgång till nödsamtalens 112-nummer, då har fobien tagit överhand.
Kan man ens vara elallergisk? Jag vet inte. Jag är inte insatt nog för att säga att det finns eller inte finns, men det finns ingen forskning som har bevisat att det finns. Den 6 mars 2012 avslog Mora Miljönämnd kravet på att vrida masterna - det tog dem sex år att komma fram till den saken.
Vad slutnotan blev för att komma fram till det kan vi bara gissa, vem som får betala för det kan man nog räkna ut. Men en sak är säker, inte blev vi något klokare av den sex år långa processen. Och man kan ju undra om det inte hade varit enklare att erbjuda mannen en bra terapeut.
Camilla Lindberg
