Filmer och tv-serier som i någon utsträckning behandlar framtiden har alltid fascinerat mig. Framförallt spekulationer kring hur tekniken kan tänkas se ut i framtiden. Om vi bortser från jetpacks och flygande bilar och bara tittar på några små detaljer som faktiskt borde vara här för länge sedan, finner vi en del intressanta saker.
I hur många filmer har vi inte sett coola sätt att identifiera sig? Det har varit scanning av ögon och fingeravtryck, röstigenkänning, smarta kort och massa annat. Det mesta av allt det här finns ju faktiskt i viss mån redan i dag, även om en sådan gullig liten finess som fingeravtrycksläsaren på min laptop är sorgligt oanvänd och svårinställd.

En sak som jag däremot inte kan förstå är varför vi fortfarande inte har något smart system för global identifikation på nätet. Ett digitalt pass som funkar överallt med högsta tänkbara säkerhet och, framförallt, smidighet. I stället sitter vi och tröskar på med samma gamla bank-id och e-legitimationer som för fem år sedan. Det är dosor och beställningar från bank, säkerhetsprogram som inte funkar med alla webbläsare och operativsystem, certifikat som går ut, importer och exporter av filer när man byter dator, bristfälliga mobila lösningar och massa andra saker.

Inte verkar vi bli så mycket tryggare heller. Vi tror fortfarande att våra banker har en profil på Facebook och svarar glatt när de skickar ett chattmeddelande och frågar efter våra kontouppgifter. Nåja, överdriften åsido, ni förstår vad jag menar.






Det leder mig nämligen till del två av problemen med identifikation. Lika viktigt som det är att jag kan tala om vem jag är och vad jag vill och får göra, är det att de system och företag jag ”pratar” med också kan identifiera att de är vilka de utger sig för att vara.

Som jag ser det är problemet nästan jämförbart med om vi skulle ha olika valutor i olika delar av Sverige. Du skulle tvingas hålla reda på en valuta i Stockholm och en annan när du passerar länsgränsen mot Uppland. Valutorna är dessutom oberoende av varandra och det går givetvis inte att växla den ena mot den andra eller flytta ditt bankkonto när du byter bostadsort. Det innebär att du måste öppna ett nytt bankkonto och skaffa ett nytt kort för varje stad som du vill handla i.

Ta en så enkel sak som näthandel. Jo, det är enkelt. På varje sida jag vill handla från måste jag registrera mig med personuppgifter, e-post och sätta ett lösenord. Om du tänker efter lite, hur många olika platser har du registrerat dig på de senaste fem åren? Hur många företag har din e-post och lösenord sparat i sin databas?

Kanske har du använt samma lösenord överallt, det innebär en ökad risk att någon kommer över dina uppgifter. Kanske har du inte gjort det och därför glömt bort dina uppgifter nästa gång du besöker sidan. Sättet vi identifierar oss på i dag är ohållbart, både rent praktiskt och ur ett säkerhetsperspektiv.

Så hur ska vi lösa det då? Titta inte på mig, jag bara påpekar problemet. Men om vi kan enas om hur ett nationellt pass ska se ut, vilken valuta vi ska handla med och vilken sida av vägen vi ska köra på så, ska det väl inte vara extremt svårt att enas kring en standard för identiteter på nätet?

Många gånger har jag haft den här diskussionen med bekanta och varje gång har vi landat någonstans kring “det enda kortet”, typ ett pass som kan läsa in all tänkbar information.
Vi använder samma kort för att handla, träna, identifiera oss i olika system och passera dörrar på arbetsplatsen eller spärrarna i tunnelbanan. Låter väl helt fantastiskt.

Fram tills att någon stjäl vårt enda kort och vi inte hinner spärra det i tid.

Då är det väl dags att operera in något i kroppen!