Har ni någonsin fått besök av en tv-pejlare? Själv minns jag mitt möte med de fruktade tv-pejlarna väl, det var en höstkväll 1992. Jag hade precis flyttat in i min första lilla lägenhet i Bromma, den var spartanskt inredd med en säng, ett köksbord och en enorm tv som någon vänlig släkting skänkt mig.
Det var en bra bit efter nio på kvällen då det plötsligt ringde på dörren, jag rusade upp säker på att det var bästisen Josefin. Utanför dörren stod två allvarliga män i trenchcoat (jag minns inte om de hade den otroliga pejlingsapparaten i handen eller om jag har fått för mig det i efterhand).
”Det verkar som ni glömt betala er tv-licens” säger en av dem med barsk stämma och då insåg jag att jag var fast, busted, olyckan hade kommit till Bromma. Bakom mig i rummet stod den enorma tv:n och ingen kan undgå att höra eller se den, ”javisst jag råkar ha glömt att betala min tv-licens” svarade jag med darr på rösten.
Dagen efter skulle kompisarna trösta och komma med goda råd, tv-licensen var inget som jag eller mina kompisar hade minsta lust att betala på den tiden. ”Du kanske kan ringa och säga att den är trasig” säger en kompis, ”du kan säga att du blivit antroposof säger en annan.
Men det var bara att betala, jag betalade inte av vilja utan av rädsla för tv-pejlare och hot om Kronofogden. Efter incidenten har jag alltid betalat min tv-licens, inte alltid med glädje kan erkännas, utan för att det är något man SKA göra ( om inte kan det gå som för förre kulturministern Cecilia Stegö Chiló som fick avgå på grund av obetald tv- licens) och i ärlighetens namn uppskattar jag P1 mer idag än jag gjorde för tjugo år sedan.
Nu kanske tv-pejlarnas tid är förbi, kanske dör deras yrkeskategori ut lika självklart som flourtanternas och mjölkbuden, dock utan sorg och saknad, åtminstone i det senare fallet.
Public service-utredningen (den tredje på sju år, denna gång under ledning av Martin Holmgren) presenterade för några dagar sedan ett förslag på en public service avgift (på ren svenska; skatt), indexerad och frikopplad från övriga budgeten. Inte ett helt nytt förslag visserligen, liknande förslag lades fram 2005 och 2008 av tidigare utredningar.
Kanske har tekniken nu hunnit ikapp politikerna och fått dem att äntligen inse att tv-licensen och dess pejlare är ur tiden. Om inte annat brukar ekonomiska argument bita på den mest nostalgiska politiker, och det faktum att Radiotjänst som har i uppdrag att få in licenspengarna kostar cirka 150 miljoner per år kanske kan bidra till att en reform är på gång.
Den tekniska utvecklingen då vi kan titta på gratis tv i mobilen och lyssna på P1 i datorn har helt enkelt sprungit ifrån tv-pejlarna.
Vila i frid.
Camilla Lindberg
Det var en bra bit efter nio på kvällen då det plötsligt ringde på dörren, jag rusade upp säker på att det var bästisen Josefin. Utanför dörren stod två allvarliga män i trenchcoat (jag minns inte om de hade den otroliga pejlingsapparaten i handen eller om jag har fått för mig det i efterhand).
”Det verkar som ni glömt betala er tv-licens” säger en av dem med barsk stämma och då insåg jag att jag var fast, busted, olyckan hade kommit till Bromma. Bakom mig i rummet stod den enorma tv:n och ingen kan undgå att höra eller se den, ”javisst jag råkar ha glömt att betala min tv-licens” svarade jag med darr på rösten.
Dagen efter skulle kompisarna trösta och komma med goda råd, tv-licensen var inget som jag eller mina kompisar hade minsta lust att betala på den tiden. ”Du kanske kan ringa och säga att den är trasig” säger en kompis, ”du kan säga att du blivit antroposof säger en annan.
Men det var bara att betala, jag betalade inte av vilja utan av rädsla för tv-pejlare och hot om Kronofogden. Efter incidenten har jag alltid betalat min tv-licens, inte alltid med glädje kan erkännas, utan för att det är något man SKA göra ( om inte kan det gå som för förre kulturministern Cecilia Stegö Chiló som fick avgå på grund av obetald tv- licens) och i ärlighetens namn uppskattar jag P1 mer idag än jag gjorde för tjugo år sedan.
Nu kanske tv-pejlarnas tid är förbi, kanske dör deras yrkeskategori ut lika självklart som flourtanternas och mjölkbuden, dock utan sorg och saknad, åtminstone i det senare fallet.
Public service-utredningen (den tredje på sju år, denna gång under ledning av Martin Holmgren) presenterade för några dagar sedan ett förslag på en public service avgift (på ren svenska; skatt), indexerad och frikopplad från övriga budgeten. Inte ett helt nytt förslag visserligen, liknande förslag lades fram 2005 och 2008 av tidigare utredningar.
Kanske har tekniken nu hunnit ikapp politikerna och fått dem att äntligen inse att tv-licensen och dess pejlare är ur tiden. Om inte annat brukar ekonomiska argument bita på den mest nostalgiska politiker, och det faktum att Radiotjänst som har i uppdrag att få in licenspengarna kostar cirka 150 miljoner per år kanske kan bidra till att en reform är på gång.
Den tekniska utvecklingen då vi kan titta på gratis tv i mobilen och lyssna på P1 i datorn har helt enkelt sprungit ifrån tv-pejlarna.
Vila i frid.
Camilla Lindberg
