Den senaste tiden har det skrivits en del om gps-övervakning av barn och ungdomar. Smarta företag målar upp skräckvisioner och säljer sedan falsk trygghet till oroliga föräldrar som bara vill sina barns bästa. ”Kom och köp, så slipper du ett rent helvete!” Det är någon sorts modern variant av avlatsbrev. Man förväntas köpa sig fri från en oro för något som kanske kanske ligger och lurar i framtiden.

Vad dessa företag inte talar om är att barn inte är tryggare för att de har en gps-sändare på sig. Alla som har en gps i telefonen vet att tekniken förr eller senare fallerar. Sist jag åkte tåg upplyste min mobils gps mig om att jag befann mig någonstans söder om Frankfurt trots att skyltarna utanför tågfönstret sade att jag befann mig på stationen i Skövde. Jag tog det med ro och litade på skyltarna. Vilken normalt funtad förälder som helst kommer dock att få hjärtsnörp varje gång de får ett meddelande om att lille Kalle plötsligt lämnat lekparken och tagit en tur till Frankfurt.

Det händer tyvärr då och då att barn förs bort, men det kommer att hända oavsett om man utrustar varenda unge med en gps-sändare. Människor som för bort barn är uppenbarligen skruvade på ett plan, men det betyder inte att de är det på alla plan. Ju vanligare det blir att barn har en gps-sändare på sig, desto noggrannare kommer förövarna vara med att förvissa sig om att hitta den och förstöra den. För att minska risken för att barn förs bort krävs det helt andra åtgärder från samhällets sida.

Det finns dessutom all anledning att fundera på hur barn och ungdomar påverkas av denna ständiga övervakning. Riktigt små barn påverkas kanske inte så mycket av själva övervakningen, men den falska tryggheten som gps-sändaren ger riskerar att göra så att de utsätts för större risker än andra barn. Utan gps-sändare skulle lille Kalle kanske inte få gå hem från farmor själv. Med gps-sändare är det ju ingen fara, eller hur? Eller är det?

När det gäller äldre barn och ungdomar skulle jag vilja påstå att övervakningen i sig är farlig. En av de viktigaste komponenterna i att växa upp är att skapa sig en egen identitet, testa gränser och gå sina egna vägar. Det kan vara nog så svårt att frigöra sig från sina föräldrar i normala fall, men hur gör man det när man vet att ens föräldrar kan följa varje steg man tar? Hur gör man när ens föräldrar kan följa ens första darrande steg till Pride-festivalen i realtid? Hur gör man när de tror sig veta vem man är innan man ens vet det själv?

Den trista verkligheten är att man antagligen inte kommer att ta några ”farliga” steg någonstans. Övervakning fungerar så. Man censurerar och begränsar sig själv för att alltid stå över andras misstankar och tyckande.

Den nya tekniken är fantastisk, men det betyder inte att den är fantastisk till allt. Det finns saker man inte kan ersätta med teknik. En av dessa saker är mänsklig närvaro. Man kan till exempel inte sätta upp en kamera hos en åldring och tro att det är ett godtagbart substitut för mänsklig kontakt. Lika lite kan man stoppa en gps-sändare i jackfickan på en 6-åring och tro att det ersätter den trygghet en förälder på parkbänken bredvid lekplatsen ger. Trygghet är inte en teknisk manick. Trygghet är att ha någon att hålla i handen.

Man kan inte heller övervaka sina tonåringar till trygghet. Det finns saker vi alla måste få ta oss igenom på egen hand för att kunna växa upp och bli självständiga individer. Om man tar ifrån tonåringar den möjligheten så gör man dem sårbara, inte bara mot människor som vill dem illa, utan mot livets alla svårigheter. Trygghet är att veta att man kan stå på egna ben.

Det kommer tyvärr alltid att finnas människor som vill barn och ungdomar illa. Det är dock naivt att tro att en gps-sändare kommer att förändra detta sorgliga faktum. Det bästa sättet att skydda de vi älskar allra mest är att finnas till hands när de är små och att våga ge dem frihet när de blir äldre. Det är det enda som ger dem de verktyg de behöver för att kunna ta sig an allt det som livet oundvikligen kommer att slänga på dem.

Anna Troberg
Partiledare Piratpartiet