Sverige får ofta beröm för sitt utbyggda nät – och det med rätta. Vi blir allt bättre uppkopplade, nästan oavsett var vi befinner oss. Samtidigt har vi nog alla befunnit oss i en situation där vi tvingat väga för- och nackdelar med att kunna använda nätet på det sätt vi vill utan att dra på oss dyra extrakostnader.

Missa inte: Därför kan operatörerna tjäna storkovan på ditt mobilsurfande

Själv hamnade jag där under ett större tågkaos i slutet av förra veckan. Efter att ha brottats med tågets svajiga och undermåliga wifi i ett försök att få igång en Cmore Play-sänding med mitt favoritlag valde jag till slut att följa matchen via 4G. Men det var knappast utan att jag först bollade saken med mig själv. Hur mycket data kommer jag egentligen att ha kvar efter matchen? Klarar jag ens helgen som kommer, eller blir jag tvungen att köpa extra data? Om det inte vore för att månadsskiftet bara var några dagar bort hade jag förmodligen följt matchen via radio istället.

Problemet leder oss till frågan hur vi som konsumenter egentligen ska veta hur mycket data vi behöver. För att mäta saker i GB är extremt luddigt, och inte blir det enklare av att informationen om hur mycket en långfilm, en sportsändning eller ett avsnitt Bron drar är svår, om inte stört omöjlig, att få tag på. Vår undersökning om svenskarnas inställning till data i mobilen visar också att väldigt många av mobilkunderna tänker till en extra gång innan de surfar.

Läs även: jämförande test mobilt bredband

Å andra sidan: varför ska vi ens behöva reflektera över det här? Vi befinner oss i 2016, med ett snabbt nät som borde kunna låta oss surfa bra mycket mer och billigare. Att våra grannländer är mer generösa med sin data räcker egentligen som exempel på att något måste hända i Sverige.

Operatörerna själva skryter gärna om att de plussar på mer GB på sina abonnemang mest hela tiden. Det är må hända sant, men faktum är att utvecklingen knappast rör sig särskilt fort fram. Snarare tvärtom.

Missa inte: - Apple, varför jävlas ni med barnfamiljer?

Jag minns väl min första flytt till Stockholm. Jag hade hyrt en andrahandslägenhet utan fast bredband och eftersom jag behövde kunna surfa hemifrån var jag i behov av något prisvärt som inte medförde att jag tvingades binda upp mig i en halv evighet. Valet föll på ett mobilt bredband från Tre. Hastighetsmässigt lämnade det en del att önska men eftersom det inte hade något tak för hur mycket jag fick surfa fungerade det alldeles utmärkt. Det slutade med att jag behöll abonnemanget betydligt längre än vad jag hade tänkt mig – och under flera perioder fortsatte jag att använda det som mitt primära bredband.

Det var 2008. Åtta år senare framstår det som ett fullständigt absurt alternativ.


Missa inte vår granskning om mobilsurfandet och operatörernas datatak. Du hittar allt inom ämnet här.