Apple vinner på enkelhet

Så här ska en mp3-spelare se ut! Den är så liten att risken finns att du glömmer bort att du har den på dig. Med den praktiska klämman på undersidan kan du häkta fast den var som helst på kläderna.

Det här är en ren musikspelare utan extra funktioner. Den kompromisslösa principen att storleken går före känns befriande. Jag saknar skärmen mindre än vad jag trott, men det är frustrerande att behöva leta efter låtar.
Ljudet är bra i de medföljande hörlurarna, men i referenslurarna (för mer information se sidan 68) är basen för stark.



Pigg spelare med bra ljud

Creatives minsting är dubbelt så stor som Ipod Shuffle. Spelaren går inte att häkta fast i kläderna, men det finns tillbehör att köpa som gör den lätt att bära med sig, som exempelvis armband och nyckelringar.

Höljet är tillverkat av plast vilket ger ett något billigt intryck och förstärks av att knapparna skramlar lite när du skakar den.
Zen Stone gör sitt jobb utan att vare sig imponera eller irritera. Ljudet är likvärdigt med Ipod Shuffle, men blir bäst i klassen om du byter ut de medföljande hörlurarna.

Finns i versioner utan skärm eller med inbyggd högtalare.


Prismaformad klumpeduns

För fem år sedan var föregångaren till T60 en av de mest populära modellerna, men i dag har utvecklingen sprungit ifrån den. Den prismaformade kroppen gör att den känns stor och klumpig i fickan.

Ljudet är egentligen riktigt bra, men förstörs tyvärr av ett ihärdigt brus. T60 är den enda flugviktaren i testet som har utrustats med färgskärm. Det är alltid trevligt, men inte speciellt meningsfullt när den ändå bara kan visa information som låttitel och batteritid.

De få knapparnas funktioner är inte tydliga, vilket gör det krångligt att navigera.



Trött ljud från Samsung

Samsung U3 kan inte konkurrera med Ipod Shuffle i fråga om storlek. Med sin usb-sticksformade kropp är den betydligt större och klumpigare.

Ljudet är överlag bra, men mellanregistret är något svagt, vilket dessvärre ger en lite slamrig och trött ljudbild.

Det räcker med att du nuddar spelarens knappar för att de ska tryckas in. Dessutom hörs ett irriterande pip och en stark blå lampa blinkar till när spelaren aktiveras. Det tar bråkdelen av en sekund innan lampan tänds och det gör att kontrollen upplevs som seg, vilket den egentligen inte är.



Perfekt för den sportige

Sandisk har sedan länge ett rykte om sig att tillverka prisvärda mp3-spelare, och minstingen Clip är inget undantag.

Sandisk Sansa Clip är bara marginellt större än Creative Zen Stone plus och kostar drygt 200 kronor mindre.

Ljudet är riktigt bra, förutsatt att du byter till bättre hörlurar. Det låter snärtigt och fylligt över hela registret, hela vägen från bas till diskant.

Clip har inbyggd radio, men mottagningen är tyvärr lite brusig. På spelarens baksida sitter en praktisk klämma så att du kan häkta fast den i kläderna när du tränar.



Gedigen med bra minne

Express är en av få modeller som har en väldigt trevlig funktion som jag gärna hade sett hos fler spelare: En Micro-sd-kort­läsare.

Micro-sd är den minsta typen av minneskort, men rymmer ändå upp till 4 GB.

Ljudet är bra med ett väl avvägt register. Som vanligt bör du fundera på att byta ut hörlurarna, eftersom de som följer med de billigaste spelarna ofta inte är de allra bästa.
Spelaren känns gedigen med fin detaljkvalitet. Knapparna är svarar föredömligt snällt och distinkt på dina tryckningar . Precis som vi vill att det ska vara.



Inget för den kräsne

Ibeat Cebrax är den största spelaren i testets flugviktklass. Det gäller både storleks- och viktmässigt. Det förklaras till viss del av att den drivs av ett aaa-batteri, vilket tar upp plats men har fördelen att du kan ladda spelaren även när du inte har tillgång till dator.

Spelaren både är och känns billig. Det tar alltför lång tid att föra över låtar till minnet. Men enkelheten gör också att den svarar rappare på knapptryckningar än exempelvis Trekstors andra spelare.

Ljudet i de medföljande lurarna är klart godkänt, men saknar tyvärr bas.



Inget för flottiga fingrar!

Nya Ipod Nano har betydligt större skärm än den första versionen av Nano. Det gör den mer lämpad för att visa bilder och filmer, föregångaren var i minsta laget. Som vanligt har Apple gjort sin spelare mindre än konkurrenternas – ingen spelare i det här formatet är tunnare.

Ljudet är bra. Att det bara går att föra över filer via Itunes är begränsande, men har också fördelen att programmet automatiskt ändrar filformat ifall det inte stöds.

Undersidan är täckt av en plåt som dessvärre blir flottig av minsta fettpartikel och lätt repas av hårda föremål.


Clix2 får upp dig ur sängen

Först sitter jag bara och fånstirrar på spelaren utan att förstå hur jag ska använda den, men efter en halv minut är navigeringen lika självklar som genial – du vickar helt enkelt på hela skärmen, vilket också ger upphov till det klickljud som gett spelaren dess namn.

Avsaknaden av knappar gör att skärmen kan breda ut sig, och det gör den med besked. Ljudet är mycket bra.

En guldstjärna för extra finesser som inspelning, väckarklocka och Flash-spel. Det blir dock en bock i kanten för att den känns plastig och för att höljet snabbt blir flottigt.



Krånglig snygging

Första gången jag slår på Music Card möts jag av en ilsket grön ruta med texten ”no resource”. Lösningen är att ladda ned ett program från tillverkarens hemsida. Irriterande, och det är även svårt att hitta instruktioner för hur programmet fungerar.

Music Card är en elegant spelare med en ovansida täckt av genomskinlig plast och en undersida av metall. Ljudet är maffigt, men har små tendenser till skrikig diskant. Skärmen är i minsta laget för att visa filmklipp.

En och samma knapp används för att byta spår och snabbspola både framåt och bakåt, vilket tar en stund att vänja sig vid.



Förför med Snobben-tema

Samsung T10 har ett annorlunda gränssnitt. Grafiken på skärmen ser ut att vara målad med vattenfärg, och ett gäng Snobben-liknande hundar hoppar upp och ned när du spelar en låt. Vissa tycker säkert att det är skoj, men om du tillhör den skara som irriterar dig på showen kan du enkel, och smidigt välja ett något mer diskret tema.

Ljudet är riktigt bra, fylligt och väl avvägt. Bra batteritid.
Gränssnittet är genomtänkt och enkelt att använda. Skärmen är knivskarp och bra belyst. Den klarar dessutom att spela ogg-filer, vilket är sällsynt bland de stora märkenas spelare.


Reptålig tungviktare

Sandisk är stora på minneskort och därför är det inte förvånande att de har tryckt in en Micro-sd-kortläsare i Sansa e260. Trevligt.

Jämfört med de lättare modellerna i testet känns Sansa e260 som att få en Finlandsfärja i handen – den är tung och tjock för sitt format, och undersidan är täckt av en reptålig plåt.
Det går att plocka isär höljet genom att lossa på fyra skruvar så att du kan byta det inbyggda batteriet utan att du förlorar garantin. Många mp3-spelare är byggda som ointagliga fort och tillåter inte att du byter batteriet på egen hand.
Ljudet är klart godkänt.



Ett riktigt kvalitetsbygge

”Vilken cool mobil!” var första kommentaren jag fick när jag plockade fram Sony NWZ-A816 ur fickan. Och visst ser den ut som en sådan, minus knappsatsen med siffror. Troligtvis har Sony dessutom återanvänt kretsar från Sony Ericssons telefoner.

Det är kvalitet rakt igenom. Rejäla material och distinkta knappar. Bra skärm. Imponerande batteritid. Ljudet är fenomenalt bra, bortsett från ett knappt hörbart brus i bakgrunden. Bristen på extra funktioner är ett minus. Likaså den irriterande långsamma snabb­spolningen.


Brusig lillebror

Sony S615 är lik storebror A816, men som hos alla syskon finns viktiga skillnader. Den är mind­re till storleken och även skärmen är något mindre, vilket samtidigt får den att se skarpare ut eftersom upplösningen är densamma.

S615 känns plastigare och har sämre ljud, vilket delvis beror på sämre hörlurar. Bruset är också mer framträdande.
Sony har äntligen slutat att tvinga sina användare att gå via programmet Sonicstage för att komma åt minnet. Båda spelarna i testet dyker upp som portabla enheter i Windows som du fritt kan dra och släppa filer till.


Hörlurar och hängrem i ett

Hörlurarna är genialiskt utformade, de är både hörlurar och hängrem i ett.

Skärmen känns mest överflödig – upplösningen är låg och den slocknar bara ett par sekunder efter att du tryckt på en knapp. Informationen om låtarna rullar fram över skärmen i snigelfart och ofta hinner du bara läsa halva låttiteln innan skärmen går ned i svart.

Ljudkvaliteten är förvånansvärt bra, men jag blir irriterad av det faktum att det tar flera sekunder att byta spår. Spelaren är relativt liten och ovanligt lätt för sin storlek, vilket alltid är trevligt och ger ett plus i kanten.


Opålitlig med burkigt ljud

“There’s a feller in there that’ll pay you ten dollars if you sing into his can”, är en replik från filmen O Brother Where Art Thou? Kanske var det Ibeat Motion han menade, för alla sånger i den här spelaren låter som om någon hade sjungit in dem i en burk.

Det finns fler brister. Den är knepig att förstå sig på – exempelvis backar du till föregående meny genom att hålla inne play-knappen – och spelaren hänger sig ibland så att du blir tvungen att stänga av den. Batteritiden är löjligt låg. Den orkar jobba i sju timmar och sedan tar det tre timmar att ladda batteriet igen.


Vinner med bästa ljudet

Zen har plats för minneskort, vilket tyvärr är en ovanlighet bland dagens mp3-spelare.

Knapparna är försedda med väldigt svaga ikoner. Du får ta ut den i solljuset och lära dig knapparnas funktioner utantill innan du kan använda den i mörkare miljöer.

Ljudet är fylligt och väl avvägt. Skärmen har fin färgåter­givning, men är något suddig. Spelaren är relativt stor, men ligger precis under den viktklass där den blir irriterande tung att ha i fickan.

Zen är en bra bit från att vara en perfekt mp3-spelare, men den vinner på sin höga ljud­kvalitet.



Tryckkänslig dyrgrip

LG FM37 har en tryckkänslig skärm vilket ger en ren design då alla knappar kan skalas bort. Dessvärre är skärmen inte lika ren efter ett par timmars klickande med pommes frites-flottiga fingrar.

Att navigera med skärmen går annars utmärkt, den är snabb och responsiv. Med sin blanka stålkant och svarta yta av borstat stål känns spelaren lyxig. Ljudet går inte att klaga på. Skärmen har en fin färgåtergivning, men känns lite suddig och långsam. Bland annat så flimrar titeltexten.

Frågan är om den tryckkänsliga skärmen motiverar det höga priset.


Smäcker med stor skärm

Mini Player är imponerande liten för att rymma en så stor skärm. Menysystemet är genomtänkt, men det tar ett tag att vänja sig vid knapparna eftersom området mellan dem är tryckkänsligt och lätt att komma åt när du vill trycka på en knapp.

Det är lätt att stöta till ytan även när spelaren ligger i fickan, så det är viktigt att låsa knapparna så att du inte råkar höja volymen till öronbedövande nivåer av misstag.
Ljudet är varmt och fylligt, men basen är något grötig. Diskanten tenderar också att bli lite skrikig.



Intuitiv läckerbit

Användargränssnittet är snyggt och väl genomtänkt. Det råder aldrig någon tvekan om vilken knapp du ska trycka på för att utföra en viss operation.

Skärmen är skarp, ljusstark och behaglig att titta på. Ljudet kan förbättras. Ett svagt brus hörs och kontakten i hörlursutgången roterar lätt, vilket ger upphov till knaster och att ljudet från ena hörluren kan falla bort.

Storleken och tyngden gör att du undviker att lägga den i skjortfickan och hellre har den placerad framför dig på bordet, trots att det bara skiljer tio gram från den näst tyngsta spelaren i tungviktartestet.



Klicka för fakta om alla mp3-spelare





Fakta

Urval: Vi bad tillverkarna att skicka sina minsta modeller till oss. Kravet var att spelarna skulle vara försedda med flash-minnen på minst 1 GB.

Indelning:
För att rättvist kunna jämföra spelarna med varandra delade vi in dem i tre kategorier: Flugvikt, mellanvikt och tungvikt.

Betygskriterier:
Vi började med att omsorgsfullt skölja öronen med Revaxör då ljudkvaliteten är den utan jämförelse viktigaste egenskapen hos en mp3-spelare. Vi lyssnade både med de medföljande hörlurarna och med referenshörlurar (Goldring DR150).

Många spelare anpassar ljudet efter de små hörlurar som följer med. Då brukar bland annat basen vara kraftigt förstärkt. Om en equalizer saknas kan ljudkvaliteten paradoxalt nog bli sämre med bättre lurar.
Storleken, skärmen, användarvänlig­heten, detaljkvaliteten, kompatibiliteten med olika ljudformat och priset togs alla med i beräkningen av slutbetyget.

Batteritid:
Tiden som nämns i fakta­listan till varje spelare är hur länge batterierna klarar av konstant musikspelning med avstängd skärm. Tiden för konstant videospelning brukar vara runt en femtedel.

Drm står för digital rights management och är ett samlingsnamn för de tekniker som musikbranschen använder för att försvåra kopieringen av ljudfiler. Vanligtvis handlar det om digitala vattenmärken som bäddas in i de musik­filer som köps från internet­butiker, som bara tillåter att filen spelas upp på vissa datorer och i en viss typ av mp3-spelare.

Drm har aldrig varit populärt bland konsumenterna eftersom det försvårar för dem som köper laglig musik, men inte påverkar dem som laddar hem olagliga kopior eftersom hackare ändå alltid kommer runt skydden. Därför har flera internetbutiker börjat sälja drm-fria filer. Itunes och Amazon är två exempel.

När du köper drm-skyddad musik måste du kolla att din spelare klarar av den drm-teknik som din nätbutik använder sig av.

Även tillverkarna av mp3-spelare har börjat lätta på kopieringsskydden. Det har varit vanligt att begränsa åtkomsten till spelarens minne med speciella program – du har bara kunnat föra över filer till spelaren via programmet och det har hindrat dig från att flytta tillbaka filerna från spelaren till andra datorer. De här programmen har varit en källa till frustration då de ibland har fungerat dåligt och varit krångliga att använda, men är nu en sällsynthet. Exempelvis var Sonys program ökänt dåliga, men deras nya spelare dyker upp som portabla enheter i Utforskaren som du fritt kan dra och släppa filer till.