För tio år sedan tog jag emot mitt första dödshot. ”Appel borde skjutas” skrev en anonym läsare efter att ha läst en av mina krönikor.

Jag kan väl inte påstå att jag blev speciellt orolig, och ska jag vara ärlig blev familj och vänner mer illa berörda än jag.
Men även om jag inte har legat sömnlös brukar jag tänka på det här mejlet när debatten om näthot och trakasserier dyker upp.

I somras polisanmälde Svenska Dagbladet en bloggare som hade dödshotat en av tidningens ledarskribenter. I kölvattnet av den diskussionen berättade politiker, journalister, författare och debattörer om vilken ström av näthat som hela tiden sköljer över dem.

Efter Utöya-massakern hamnade näthatet återigen i fokus, inte minst sedan flera tidningar valde att stänga sina kommentarsidor.

Själv tillhör jag dem som är kluvna inför de anonyma nätkommentarerna. Det finns starka argument både för att behålla dem i yttrandefrihetens namn – och för att stänga dem för den personliga integritetens skull.

Men det extrema näthatet skymmer ett problem som egentligen är mycket bredare, nämligen det allmänna tonläget på internet.
Skyddade av anonyma Hotmail-adresser och opersonliga kommentarsfält kan en helt vanlig hederlig surf-Jekyll förvandlas till en digital Mr Hyde.

Om du har professionell mejlkontakt vet du säkert vad jag pratar om. Det finns ett helt oacceptabelt tonläge i mejl till allt från journalister och politiker till kundtjänstmedarbetare. Vi får dagligen höra att vi är inkompetenta idioter – som i värsta fall borde skjutas.

Alla människor gör fel. Alla människor har åsikter som vi kan ogilla. Att våga kritisera och ifrågasätta är både bra och viktigt. Men det behövs varken hat eller hot för att kritiken ska nå fram. Det är nästan alltid mer effektivt att framföra sina åsikter i en normal samtalston.

Att politiska galningar, oavsett om de kallar sig nationalister eller antifascister, systematiskt publicerar hatiska inlägg på nätet är svårt att göra något åt.

Men alla vi andra har ett stort ansvar för vad vi själva gör och säger.
När staden New York skulle bekämpa brottsligheten var en av metoderna nolltolerans mot småbrott. Tanken var att om mindre förseelser stoppas betyder det på sikt att även den allvarligare kriminaliteten minskar. Kriminologer har diskuterat om metoden är riktig när det gäller brottsbekämpning, men jag är övertygad om att den i alla fall fungerar på nätet.

Ska internet bli en bättre plats måste vi börja med oss själva.

Det är dags för nolltoleransens mot det vardagliga näthatet – och det här är inte speciellt svårt. Det räcker med att vi alla låter bli att skriva saker på nätet som vi inte skulle kunna säga öga mot öga.

Innan vi skriver att tjejen i kundtjänsten är en inkompetent hora eller att journalisten borde skjutas måste vi fråga oss ”Hade jag sagt det om hon eller han hade stått framför mig”. Om svaret är nej är det läge att inte klicka på Skicka eller Kommentera.

Skulle vi alla börja leva efter den här grundtanken tror jag att vi skulle komma en liten bit på vägen mot ett bättre internet.