I nätsvängen talas det mycket om “svärmen”. Svärmen är internets motsvarighet till en schweizisk armékniv. Det finns ingen uppgift som är för stor eller för liten för att svärmen inte glatt ska sätta tänderna i den och lösa den. Visst låter det bra? Nästan för bra för att vara sant, eller hur? Och ja, det är för bra för att vara sant.

Alla som tvingats till grupparbeten i skolan, varit medlem i valfri förening eller har haft ett jobb vet att människor inte glatt kommer rusande för att ge en hjälpande hand när något behöver göras. Faktum är att om det alls förekommer något rusande, så sker det oftast i riktning bort från det som behöver göras. Eller som en gammal kollega en gång sa: ”Det bästa sättet att få arbeta i fred är att be folk om hjälp.” Nätet är inget undantag. Det befolkas av samma människor och står inför samma utmaningar som köttvärlden - världen utanför nätet.

Svärmen graviterar alltid mot det den tycker är kul att göra. Problemet är att det i stort sett inte finns någon aktivitet som är alltigenom rolig. Det finns alltid element som är mer eller mindre tråkiga. Många känner sig kallade att delta i festen, men få känner sig manade att stanna kvar och städa upp efteråt. Såsom i köttvärlden, så ock på nätet.

I min egen tillvaro som politiskt aktiv förkroppsligas detta faktum i den ständigt växande Facebook-kyrkogården. Det brukar gå till ungefär så här: "Vem ska göra det här?" "Svärmen!"

Nio gånger av tio resulterar detta i att absolut ingenting konkret görs. Då och då leder det till skapandet av en Facebook-sida som får något tiotal tummar upp och långsamt följer Hamlet in i tystnaden.

Trots detta är svärmens självförtroende i det närmaste oändligt. Dess ansvarstagande är dock högst ändligt. Den bröstar upp sig som en full 15-åring och skrävlar om sin egen förträfflighet när något gått bra. Men, de gånger det blir fel rycker den förstrött på axlarna och muttrar något om att svärmen lever sitt eget liv och minsann gör som den vill. Anonymous, någon? Man får liksom ta det goda med det onda.

Inte ens Wikipedia, som ofta lyfts fram som svärmens absoluta triumf, håller riktigt måttet. Det är en bråkdel av de som mässar om svärmens bidrag till Wikipedia, som rent konkret har bidragit med text till uppslagsverket. Av de som faktiskt bidragit är blott nio procent kvinnor. Det betyder att samtidens historia till stor del skrivs av män med god nätvana. Det betyder också att många människor och företeelser hamnar på undantag i vår historieskrivning.

I stort sett alla försök att korrigera den skeva historieskrivning, möts av motstånd av typen: ”Om brudarna inte vill skriva, så får de väl skylla sig själva.” Det uppstår tyvärr ingen gudomlig ordning och rättvisa bara för att saker och ting sker på nätet. Ordningen uppstår för att det där, precis som i världen utanför nätet, finns flitiga arbetsbin som jobbar även när resten av svärmen beslutat sig för att ta siesta.

Efter tjugo år på nätet har jag förlorat tron på svärmen som universalverktyg. I dag betraktar jag den mer som en trevlig flashmob som är fantastisk på punktinsatser med kort varsel. Men, jag förutsätter inte längre att den ska komma till undsättning när ärmarna måste kavlas upp och långsiktigt skitgöra göras. Det vore lika fruktlöst som att sätta sig ner och vänta på en tidsmaskin när man försovit sig.

Jag sätter istället min tilltro till arbetsbina. Till dem som kommer till festen och inte bangar städningen efteråt. Ensamma kan de uträtta storverk. I grupp kan de rubba historiens cirklar.

Anna Troberg, partiledare Piratpartiet

Fakta

Anna Troberg är partiledare för Piratpartiet och en av dem som skriver på pcforalla.se/debatt