2013 var året då den stora allmänheten förlorade sin ständigt uppkopplade oskuld. Det gick inte längre att blunda för det faktum att vår uppkopplade tillvaro invaderats. Privata och politiska conquistadorer hade svept in under radarn och skövlade hänsynslöst landskapet i jakt på pengar och kontroll – inte sällan båda. I kölvattnet av deras härjningar har det blivit en kamp mot klockan att rädda nätet från att bli obeboeligt för ursprungsbefolkningen, det vill säga du och jag.

Året avslutades med ett otrevligt övervakningsfyrverkeri. Der Spiegel avslöjade att NSA i smyg genskjutit leveranser av Iphone-telefoner för att kunna infektera dem med spionprogrammet DROPOUTJEEP innan de skickades vidare till slutkunden. Programmet ger NSA möjligheten att bland annat läsa sms, mejl och kontaktlistor. Programmet ger också möjligheten att aktivera telefonens mikrofon och kamera.

Missa inte: "Vill brudarna inte skriva får de skylla sig själva"

Jag har i flera år hävdat att det måste bli värre innan det kan bli bättre. Skadan av hur den nya tekniken missbrukas måste bli mer uppenbar för att människor ska se allvaret. Nyheten om NSA:s bakdörr in i våra liv var visserligen ett dystert avslut på ett uselt år på nät- och övervakningsfronten, men det är inte allt. Den har dessutom potential att göra 2014 till det år då integriteten slutar att nöja sig med att spela andra fiol och flyttar fram sina positioner.

Många är i dag oroväckande bekväma med tanken på att någon - NSA, FRA eller någon annan - kan läsa deras mejl och internetkommunikation. Man rationaliserar bort integritetsintrång genom att låta sig övertygas av diffust prat om att massövervakning är effektiv brottsbekämpning, trots att ingen kunnat bevisa att det faktiskt är så. Det är helt enkelt svårt att sätta sig in i alla de tekniska detaljerna och överblicka potentiell vinst kontra förlust.

Det är nämligen extremt lätt att visualisera vad det faktiskt betyder att någon kan aktivera mobilens mikrofon och kamera när man minst anar det. Plötsligt blir intrånget så direkt att ”rent mjöl i påsen”-argumentet faller platt även för de mest förhärdade övervakningsvurmare.

Jag brukar traska omkring naken hemma. Ibland mobilsurfar jag på toaletten. Då och då gör jag mer än sover i sängen. Jag är övertygad om att du skulle kunna säga detsamma om vad du gör i hemmets lugna vrå. Det är nämligen sådant vi alla gör. Det är inte suspekt på något vis. Det är högst normalt. Det är vitt mjöl i påsen.

Ändå gissar jag att få av de som så lättvindigt accepterar annan massövervakning och nätkontroll med hänvisning till att de har rent mjöl i påsen lika obekymrat accepterar möjligheten att någon i smyg tittar på dem när de dammsuger vardagsrummet i bara mässingen. Eller när de multitaskar genom att kollar Facebook-flödet på toaletten. Eller när de ägnar sig åt kärlek i sovrummet eller på annan lämplig plats.

Det är naturligt att känna obehag inför alltför nyfikna blickar. Faktum är att obehaget infinner sig redan när man vet att man kan vara iakttagen, inte först när man inser att man är det. Känslan sitter djupt rotad i var och en av oss. Den går inte att rationalisera bort för att Carl Bildt eller någon annan politiker ihärdigt hävdar att ”diskret” övervakning inte är ett problem om man har rent mjöl i påsen.

Långsiktigt kan NSA:s tilltag vara det bästa som hänt våra uppkopplade liv på länge. Genom att attackera det mest intima lyckades man slå hål på myten om det rena mjölet och dra undan mattan för sig själv. Gott nytt år, NSA. Tack för att ni sket i det blå skåpet!