Det är städdag i grannskapet. Alla grannar röjer upp i gemensamma utrymmen, och grannskapsföreningen bjuder på lunch.

Plötsligt ramlar den mest odrägliga grannen in.

I stället för att hjälpa till sätter han sig på bästa platsen och hugger in på mat och dryck. När ordföranden protesterar börjar grannen skrika att han minsann gör precis som han vill.

Just nu brottas världens medieföretag med den här sortens problem, men i deras fall handlar det förstås inte om odrägliga grannar. Nej, deras snyltgäster använder så kallade annonsblockerare, och problemet blev akut i samband med lanseringen av IOS 9 . I Iphones nya operativsystem är det nämligen busenkelt att skaffa appar som blockerar annonserna på de sajter du besöker.

Bakgrunden till hela diskussionen handlar förstås om hur medierna ska kunna finansieras. Ända sedan internet slog igenom har vi användare utan kostnad kunnat läsa artiklar, titta på tv och lyssna på radio. Intäkterna har i stället kommit genom annonserna. För på samma sätt som föreningen bjuder alla städande grannar på lunch är det medieföretagens annonsörer som står för notan.

Missa inte: Teleoperatörerna har slutat lura kunderna – här är 5 konkreta bevis

Med tanke på hur ovilliga vi användare är att själva betala har det här varit det enda sättet att få medieföretagens affärsmodeller att gå ihop. När användarna installerar program som gör att annonserna inte visas rasar den här modellen ihop som ett korthus. Om ingen tittar är annonsörerna knappast intresserade av att ta fram plånboken och frågan är då vem som ska betala Syrien-korrespondentens, grävjournalistens eller kommunreporterns lön.

Medieföretagens motdrag blir nu att blockera blockerarna, och amerikanska Washington Post går i täten. Den som använder en annonsblockerare får helt enkelt inte läsa allt material. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin har öppnat för att företaget ska göra samma sak i Sverige.

I båda fallen har det lett till protester, och när jag hör dessa kan jag inte låta bli att tänka på den odrägliga grannen.

För mig är det enkelt: Den som inte jobbar kan inte kräva någon lunch. Den som varken är beredd att betala eller titta på annonser kan heller inte kräva någon journalistik.

Utan intäkter får vi inga nyheter. Inga tv-program. Ingen radiosändningar. Med undantag av public service-företagen styrs medievärlden av samma ekonomiska principer som alla andra företag. Det är inte några konstigheter alls.

Naturligtvis håller jag med om att nätets annonser ofta är irriterande dåliga. Filmer som startar med automatik utan att du väljer att trycka igång dem, rutor som blinkar och galet störiga animationer ikan få vem som helst att vilja skaffa en annonsblockerare fortare än kvickt.

På många sätt har branschen sig själv att skylla. Om hotet från annonsblockerare sedan leder till bättre annonser är det förstås av godo.
Och visst önskar jag att någon kunde hitta en lösning på hur god journalistik ska finansieras. Den här frågan väntar fortfarande på en lösning. Men i väntan på det har jag inga som helst problem med att medieföretagen kastar ut sina snyltgäster.