Året är 2022. Dagens datum är söndagen den 11 september, och Maria sitter framför datorn. Hennes man sitter bredvid.

För första gången ska svenskarna rösta på internet, och runt om i landet är folk lite nervösa för hur det ska gå rent tekniskt. Maria är också nervös, men av en annan anledning. Hennes man har bestämt vilket parti hon ska rösta på, och han sitter nu tätt intill för att kontrollera att hon verkligen röstar rätt.

Några timmar senare lämnar Karl sin lägenhet. Han ska träffa en hemlighetsfull man med en diffus östeuropeisk brytning. Någon vecka tidigare fick Karl ett ovanligt erbjudande av mannen: Om Karl röstar på rätt parti i riksdagsvalen får han 200 kronor – i kontanter. Det enda han behöver göra är att träffas i stadsparken – och låta mannen titta när han röstar i sin mobil.

Tre dagar senare presenterar Valmyndigheten det slutgiltiga resultatet för Sveriges första internetval. Att det dröjer så länge beror på en virusattack under valdagen. Viruset kan i teorin förändra medborgarens röst utan att någon märker det. Internationella säkerhetsexperter försäkrar att viruset inte har påverkat valresultatet, men bilden av ett manipulerat val biter sig ändå fast.

Nej. Det här är ingen orimlig framtidsskildring. Estland har sedan 2007 val på internet och över 30 procent röstar nu elektroniskt. Många debattörer vill att Sverige ska gå samma väg, och jag förstår lockelsen. Det känns uråldrigt att gömma sig bakom gröna tygskynken och rita kryss på papperslappar. Det känns också obegripligt människor sedan ska räkna de här papperslapparna för hand.

I en tid när nästan alla har digitala id-kort i mobilen är det svårt att förstå varför vi inte kan rösta digitalt, på samma sätt som vi kan shoppa, betala räkningar och göra andra banktransaktioner. För den som tänker ett steg längre är vår uråldriga rösning trots allt inte obegriplig.

Vi vet att inga digitala system är helt säkra – och när det gäller handel är det här något vi kan acceptera. Banker och butiker sparar så mycket pengar på att kunderna betalar över internet att de kan kompensera det fåtal som drabbas av nätbrott. Men hur kompenserar man en falsk röst i ett riksdagsval? Eller hundratusen falska röster?

Ekonomiska transaktioner är dessutom enklare att kontrollera eftersom de är helt öppna. Banken kan se vad du har betalat och till vem. När det gäller våra röster finns naturligtvis inte de här kontrollmöjligheterna.

Och även om det skulle gå att skapa en digital lösning som är hundraprocentigt säker så återstår problemet med valhemligheten. Bakom vallokalens gröna skynke är du alltid ensam. Ingen kontrollerande släktning eller främmande underrättelseagent kan följa med dit. Om vi däremot röstar i datorn eller mobilen kan valhemligheten aldrig garanteras.

En annan viktig poäng med våra papperslappar handlar om transparensen. Rösträkningen är offentlig, så vem som helst får övervaka den. Valsedlarna sparas dessutom fram till nästa val, så de kan närsomhelst räknas på nytt.

Det här är en trygghet som ingen digital lösning kan ge.

När vi nu i september går till val tycker jag att vi ska göra det med stolthet. Vårt valsystem kan kännas föråldrat, men det är trots allt ett av de tryggaste i hela världen.

Som it-journalist brukar jag kämpa för digitala lösningar, men det finns lägen när papper, penna och en urna av trä faktiskt utklassar datorer och mobiler.