Diskar, skivor, volymer, partitioner och avbildningar – vi reder ut begreppen

Vad är egentligen ”C:” – en hårddisk, en partition eller är det en volym? Windowsanvändare har sedan lång tid tillbaka vant sig vid att just C: är datorns systemskiva, alltså den lagringsenhet som Windows ligger på och startar från.

Vad hände med A: och B: kanske du undrar? Jo, A: har du förmodligen stött på på äldre datorer med diskettstation, och B: var helt enkelt den andra diskettstationen innan hårddiskar blev vanliga.

C: är en så kallad enhetsbokstav, vilket Windows använder för att ge olika lagringsenheter sina egna filträd. Hårddiskar, usb-minnen, optiska enheter och nätverksenheter kan alla ha egna enhetsbokstäver. Det går även att montera en volym som en mapp på en existerande volym.

Enheter

En disk eller skiva betyder den fysiska lagringsenheten, till exempel en hårddisk eller en ssd.

Partitioner är delar av en fysisk enhet som hanteras som separata enheter av operativsystem. På en hårddisk är partitionerna direkt relaterade till hårdvaran – varje partition har en specifik del av hårddiskens snurrande skivor. Så fungerar det inte alls med ssd:er. Vad det har för betydelse går vi igenom i nästa avdelning.

En volym är det du i datorn ser som en lagringsenhet, formaterad med ett filsystem som ntfs eller fat. Volymer är logiska strukturer och inte nödvändigtvis bundna till en viss fysisk enhet. Ett raid-system kan till exempel placera en volym på flera hårddiskar. Men en vanlig hårddisk med en ensam partition formaterad som ntfs är också en volym. I Windows kan flera volymer samsas på en partition med något som kallas dynamisk disk.

Skivavbildningar är filer som innehåller kompletta filsystem och kan monteras i operativsystemet och därefter behandlas som andra volymer. Den vanligaste typen av skivavbildningar är .iso-filer, som du till exempel använder för att installera Windows.

Funderar

När och varför ska jag partitionera?

Den vanligaste orsaken att själv partitionera en hårddisk är att skapa mer ordning och reda i datorn. Genom att till exempel dela upp disken i en partition för Windows och program och en för data blir det lättare att hålla isär sånt som måste säkerhetskopieras. Det gör också att du enklare kan installera om Windows utan att påverka dina dokument.

Nyttan med partitionering beror på hur stor hårddisk du har och huruvida det är en gammaldags hårddisk eller ssd.

Med gammaldags magnetiska hårddiskar kan partitioner hjälpa dig få ut lite högre prestanda ur datorn. Hur snabbt eller långsamt datorn läser från hårddisken beror delvis på hur utspridda datan är.

Genom att ge systemskivan med Windows och program en mindre del av hårddisken behöver läsarmarna röra sig mindre för att hitta rätt bitar när du till exempel startar datorn eller öppnar ett program.

Systemskivan bör dessutom få den första partitionen på disken, eftersom den hamnar ytterst på skivorna där de är snabbare. Läshastigheten kan vara upp till en tredjedel snabbare för de första 75 procenten av disken än de sista 25.

Ssd

Ssd:er fungerar helt annorlunda och här finns ingen prestandavinst med partitioner. Dessutom motsvaras partitionerna som de ser ut för operativsystemet inte av samma fysiska struktur – kontrollkretsen i ssd:n optimerar den fysiska lagringen och den har ingen koppling till filsystemets struktur. Därför ska du aldrig använda defragmentering på en ssd.

Externa hårddiskar kan vara vettiga att dela upp i partitioner för att hålla isär olika sorters filer, eller för att till exempel ha säkerhetskopior av två olika datorer på samma hårddisk.

Även här blir det lättare att säkerhetskopiera om du till exempel har en partition för viktiga filer som du ska backa upp, och en ”slaskpartition” för tillfälliga filer som det inte gör så mycket om de förloras i en hårddiskkrasch.