Det här med att antalet övervakningskameror omkring oss ökar är både bra och dåligt. Jag har själv ett gäng kameror hemma som en del av min larmlösning, och även om det inte hjälpte mig trots att jag fångade en cykeltjuv på film förra sommaren (varken polisen eller försäkringsbolaget hade tid att ens se filmen), så ger det mig en känsla av ökad trygghet i hemmet.

När jag kollar i min app på morgonen och ser att endast en katt passerat över tomten känner jag ett visst lugn. Och om kameror på allmäna platser, i taxibilar med mera sänker antalet begågna brott är det ju bra tänker jag, även om det känns en smula olustigt att veta att någon alltid filmar. Men jag tycker att privatpersoner är betydligt värre.

Jag är med i några så kallade grannsamverkan-grupper på Facebook, för att ha koll på vad som händer i området. Är det cykeltjuvar i farten vill jag gärna veta det. Men i dessa grupper blir det blir allt vanligare med inlägg som varnar för "en skum person på gatan", eller "vad gör den här bilen här?", ibland följt av registreringsnummer eller personuppgifter.

Läs även: Test av 11 övervakningskameror

Just den här instinkten att så fort det KAN vara frågan om något fuffens, ja då ska mobilen fram och det ska filmas. "Ska det se ut så här på återvinningsstationen?" är en annan klassiker, och sedan har personen som fotograferat ibland lyckats rota fram personuppgifter på något kuvert.

Inte sällan blir någon stackare felaktigt uthängd, och det här med en irriterad pöbel som letar fel med mobilen i högsta hugg – blixtsnabba med att lägga upp i olika Facebookgrupper – tycker jag är riktigt obehagligt.

Värst är ändå i olyckssammanhang, när fotograferande och likes på sociala medier går före ingripanden och till och med hindrar räddningspersonal att ta sig fram och göra sitt jobb.

Här kommer en annan instinkt fram – behovet av bekräftelse – som på något sätt är kärnan i hela affärsidén med sociala medier. Viljan av att bli sedd och bekräftad. Och ett sätt att synas är ju att vara den som avslöjar "skummisen" på gatan, den där personen med huvtröja. Eller skåpbilen som kör lite för sakta, lite för sent på kvällen.

Jag hoppas att utvecklingen där teknik möter mänskligt beteende mognar med tiden, och att sociala medier och övervakningslösningar i slutändan kan göra nytta och öka tryggheten, utan att plocka fram våra sämsta sidor.

Ibland tar jag en sen promenad i kvarteret, och är det kyligt ute kanske jag tar på mig min sköna camofärgade huvtröja (som jag har på älgjakten). I dessa lägen dyker tankarna upp - står någon i fönstret och filmar nu? Kommer det snart ett Facebookinlägg, öppet för hela grannskapet, om att en misstänkt skummis i kamouflageställ stryker runt i mörkret?