”Solo efectivo” (bara kontanter) står det vid ingången till min matbutik. I restaurangen intill förklarar en skylt att erbjudandet om dagens lunch bara gäller vid kontant betalning och i en klädbutik får jag 25 procent rabatt om jag väljer bort betalkortet.

Strax före corona-utbrottet bodde och jobbade jag i Buenos Aires, och som svensk känns det här som att vara i upp- och nervända världen. Cash is King i den argentinska huvudstaden, och en god vän som är barägare berättar hur svårt det är för affärsinnehavare att skaffa trådlösa kortläsare. Den som vill betala med kort i stället för kontanter får därför som regel gå till bardisken.

Ja, det är i kontakten med andra kulturer som man förstår hur avvikande Sverige ofta är. I stora delar av världen är det självklart att betala kontant, och för turister är de svenska skyltarna med ”inga kontanter” lika udda som ”solo efectivo” är för mig. Själv tycker jag att båda är lika galna. Det självklara borde vara att jag som kund får välja.

Men nu, när jag har kommit hem och tittar på mitt tomma kontoutdrag, inser jag även något annat. För första gången på länge är jag anonym. Min shopping i Argentina har inte lämnat några digitala spår.

I vanliga fall går det att följa vad jag gör ned på tuggumminivå, och den här informationen använder exempelvis Ica för att skräddarsy reklam. När jag plockar fram pesos ur plånboken går det däremot inte att se vad jag handlar och vad jag gör.

I diskussionerna om kontanternas framtid i Sverige handlar det mesta om tillgängligheten. Vi pratar om pensionärer som har svårt att hantera terminalerna och nyanlända som saknar bankkonto.

De här frågorna är förstås viktiga, men att vi inte pratar mer om integriteten förvånar mig. Det här här en fråga som angår oss alla, för vad vi konsumerar kan nämligen vara extremt avslöjande. Det finns en klassisk berättelse om hur en amerikansk butikskedja kunde se att en tonårsflicka var gravid innan hennes pappa insåg det. Förändringarna i flickans inköp avslöjade henne.

Nej. Jag är ingen foliehatt. Hemma betalar jag allt med kort – och jag har sällan kontanter i plånboken. För mig är bekvämligheten helt enkelt viktigare än integriteten och jag har tillräckligt stort förtroende för både Ica och Mastercard för att våga ta fram mitt betalkort.

Så länge det här beslutet är mitt eget är det oproblematiskt. Så länge det går att använda kontanter för den som inte vill bli spårad finns det ingen anledning till oro. Men när butik efter butik sätter upp ”inga kontanter-skyltar” så handlar det om en inskränkning i vår frihet.

Erfarenheten från grannländer som Polen visar att vårt demokratiska och liberala samhälle inte är av naturen given. Det krävs inga stora politiska förändringar för att det kan bli ett reellt problem att besöka ett gaykafé, en kristen bokhandel, en hårdrockkonsert – eller något annat som de aktuella makthavarna kan ogilla. I det här fallet är kontanter det enda som kan skydda vår integritet.

Nästa år tvingas bankerna enligt lag att hantera kontanter. Det är bra. Själv hoppas jag att politikerna ska slippa införa en lag som tvingar butikerna att göra samma sak. Men då krävs att branschen tar sitt ansvar. Då måste butikerna sluta sätta upp skyltar med texten ”Inga kontanter”.