Äntligen stod läraren i klassrummet. Ja, efter månader av distansundervisning kan nu Sveriges gymnasister och högskolestudenter återvända till sina klassrum och återse sina lärare.

Under vårterminen har lärare och elever gjort heroiska insatser för att få skolan att fungera, och undervisningen via Zoom, Teams och liknande system har gått över förväntan.

Vad som händer under hösten vet ingen. För att stoppa smittspridningen och rädda liv måste alla vara beredda att ställa om, och kanske tvingas skolorna snart stängas på nytt. Allt är möjligt.

Men det som oroar mig nu är att den tillfälliga nödlösningen ska bli permanent. Jag befarar att snåla politiker och direktörer ska använda coronatidens erfarenheter som ursäkt för att även i framtiden ersätta klassrummen med skärmar.

De senaste månaderna har företrädare för både kommuner och utbildningsföretag propagerat för ökad distansundervisning även efter pandemin – och det är lätt att se varför. Lärarledda lektioner i klassrummen är dyra, och med distansundervisning skulle det gå att minska kostnaderna både för skollokaler och lärare. Det går som bekant att ha betydligt större elevgrupper om de sitter någon annanstans.

Själv tror jag att det här vore förödande för utbildningens kvalitet.

Missförstå mig inte. Tekniken är till stor hjälp i skolan, och distansundervisning fungerar bra på högre nivåer. Universitet runt om i världen erbjuder exempelvis mooc-utbildningar (massive open online course) där miljontals människor kan lära sig mer via videoföreläsningar, digitala kursböcker och automaträttade tester.

För den som är motiverad och intresserad finns det inga hinder för att skaffa sig ny kunskap.

Men i en vanlig skola ser det inte ut så här. Här kämpar lärarna varje lektion för att hålla intresset uppe. I ett klassrum med några tiotal ansikten går det att se vem som hänger med och vem som behöver en extra knuff framåt. Det här kan inte den bästa webbkamera ersätta, och det är därför de svagaste eleverna drabbas hårdast när klassrummen är stängda.

I Svenska Dagbladet beskriver läraren Filippa Mannerheim sin frustration: ”Aldrig förut har jag känt mig så tom efter en genomgång, efter att ha pratat rakt ut i tomma intet, utan att riktigt veta om mina ord går fram”.

Hon vittnar också om hur svårt det är att hålla koll på eleverna när de sitter någon annanstans. Det handlar både om vilka som spelar spel under lektionen och vilka som fuskar på proven.

Filippa Mannerheim skriver också om hur distansundervisningen gör att eleverna inte får lära sig stiga upp på morgonen, klä på sig och åka till skolan för att träffa andra: "Vanor som i sig blir ett sorts fostrande in i vuxenvärlden och som går förlorade när våra ungdomar sitter i kalsongerna i den obäddade sängen och har lektion”.

Lärare jag har pratat med säger exakt samma sak.

Jag är teknikoptimist. Jag är övertygad att erfarenheterna från vårterminen 2020 kan förändra både skolan och samhället. Under några korta månader lärde vi oss att möten inte behöver vara fysiska och att undervisning kan ske utanför klassrummet.

Självklart ska vi utveckla skolan med teknikens hjälp, men det måste ske på pedagogisk grund, inte för att spara pengar. Snåla politiker och direktörer måste inse att det inte finns några billiga genvägar till bra undervisning – och att ingenting kan ersätta den duktiga läraren i klassrummet.