Har du hört talas ordet Mukbang? Det beskriver ett sydkoreanskt internetfenomen och betyder ungefär "ätsändning". Alltså att någon spelar in sig själv när hen äter och livesänder det ofta till publik. På regional nivå har trenden växt sedan ursprunget 2014 och förklaras av TT med att "många är ensamma i det urbana Sydkorea, ett land där den gemensamma måltiden har en närmast helig status."

2020 gav covid-19-pandemin Mukbang sitt stora genomslag. Som en spinoff på fenomenet hittar vi de uppkopplade middagar som arrangerats på bred front när det i många fall varit omöjligt att träffa varandra. Mycket talar för att även 2021 blir ett år präglat av social distansering, så du som inte hunnit prova har troligtvis många chanser kvar.

Själv är jag redan less på de digitala middagsdejterna. De gör det smärtsamt uppenbart att det fysiska mötet inte kan ersättas, oavsett hur bra webbkamera, mikrofon eller internetuppkoppling du har. Även om ni får igång ett bra samtal kommer minsta fnurra på tråden att fungera som en påminnelse om att ni inte ses "på riktigt".

Man kan inte se varandra i ögonen heller, vilket enligt mig är det största problemet. Det är detta faktum som gör att jag kan känna mig tom och socialt otillfredsställd trots att jag just avslutat en tretimmars videosession med ett par goda vänner.

På samma sätt kan inte livesända begravningar, digitala redaktionsmöten eller läkarbesök i mobilen ersätta sina nedkopplade förlagor. Det digitala filtret förändrar oss, skapar en känslomässig distans som går parallellt med den fysiska. Vi känner inte varandra på samma sätt.

Missförstå mig inte nu. Jag är glad för att de digitala, sociala verktygen finns. Glad för att jag kan arbeta hemifrån utan större problem och valt ett "covid-säkert" yrke som gör att jag inte behöver riskera livet för att hjälpa någon annan. Skäms lite gör jag också, för att jag i den här texten gnällt på något så banalt som att jag inte kan se mina vänner i ögonen när jag pratar med dem.