Vi var nog många som drog en lättnadens suck när EU slog näven i bordet och förbjöd udda laddare för mobiltelefoner. Nu skulle det köras usb-c och så skulle vi inte behöva hålla reda på vilken laddare som hörde till vilken apparat. Det hade säkert fungerat om usb-c hade varit en lättbegriplig standard och om alla hade märkt sina produkter ordentligt. Men i själva verket är det rörigare än någonsin.
I början var det segt
Om de två apparaterna inte vet någonting om varandra laddar de ofta med normalspänningen 5 volt och ”high power device” vilket är 500 mA, det vill säga 2,5 watt, eller om det är något nyare apparater, 900 mA vilket blir 4,5 watt. Det är inte mycket alls och tar en evighet att ladda en mobil med. Det är den effekt du nästan garanterat får om det är en micro-usb-kontakt.
USB laddningsstandarder
| Namn | Ström | Spänning | Effekt |
|---|---|---|---|
| Low-power device | 100 mA | 5 volt | 0,50 watt |
| Low-power SuperSpeed device | 150 mA | 5 volt | 0,75 watt |
| High-power device | 500 mA | 5 volt | 2,5 watt |
| High-power SuperSpeed device | 900 mA | 5 volt | 4,5 watt |
| Multi-lane SuperSpeed (USB 3.2 gen2) | 1,5 A | 5 volt | 7,5 watt |
En av dem som försökte få fart på detta var kretstillverkaren Qualcomm som 2013 utvecklade sin egen standard Quickcharge för mobiltelefoner. Och den tuffade på ganska bra, med regelbundna höjningar av effekten varje år. Från blygsamma 10 watt med Quickcharge 1.0 till att nu med Quickcharge 5.0 vara uppe i 100 watt!
Sen blev det kaos
Många mobiltillverkare har under någon period stött Quickcharge, inklusive LG och Samsung. Men problemet var att om de ville använda någon annan kretsuppsättning så kunde de ju inte använda den. Vilket Samsung, Huawei och inte minst Apple gjort.
Alltså kom alla mobiltillverkarna med egna varianter på hur de skulle ladda snabbare. Oneplus hade sin Dash (Warp) Charge som laddade med 30–65 watt. Huawei hade sin Supercharge som laddade med 40–55 watt. Även Xiaomi, Redmi och Oppo har haft sina egna varianter. Alltså var du tvungen att använda deras laddare och du kunde inte snabbladda något annat med dem.
Sedan började det ordna till sig
Här någonstans fick Google nog av kaoset, troligen efter påtryckningar från EU om standardiserade laddare. 2019 slog de nämligen näven i bordet och sa att om de ville köra Android 9 eller senare på sin mobil fick den banne mig laddas med en enda standard – och det var usb-pd.
Det märkliga är nämligen att under tiden detta laddarkrig pågått har usb-standarden utvecklats och sedan 2012 har det funnits en standard för snabbladdning. Usb Power Delivery har hängt med väl i utvecklingen och har hela tiden haft möjlighet att ladda med upp till 100 watt!
Intressant nog har Apple stött detta ända sedan Iphone 8, men på sitt vanliga vis har de inte brytt som om att berätta det för någon.
Sen glömde alla märka sina saker
Därmed borde väl allting vara frid och fröjd igen? Alla kör samma snabbladdningsstandard, vi köper en laddare som har den effekt vi vill ladda med och sen är det väl bara att tuta och köra?
Det första problemet är att även om alla använder usb-c-kontakter för usb-pd-laddning, så måste inte usb-c-kontakter stöda det. Det finns ingen speciell färg på kontakten som det finns på usb 3.0-kontakter. Och även om logotyper finns verkar knappt någon använda dem.
Detta är extra viktigt om du vill ladda med 100 watt, då måste sladden vara märkt med att den klarar fem amperes laddning. Hittills har vi inte sett någon sladd som har den märkningen.
Om du vill snabbladda måste alltså din apparat, laddare och sladd alla stöda usb-pd. Men även om du kan läsa dig till om de stöder det på webben, finns det sällan något sätt att se det tydligt på produkterna. Lånar du någons laddare och sladd är det alltså lotteri om du får snabbladdning.
Till sist blev det kaos igen
Den första usb-pd-standarden var glasklar. Det fanns sex fasta profiler som gav 10, 18, 36, 60 eller 100 watt vid 5, 12 eller 20 volt. Enkelt.
Med version 2 av standarden införde de i stället regler där spänningen kunde vara 5, 9, 15 eller 20 volt. Alltså inkompatibelt med version 1! Strömmen kunde sedan variera för att i princip ge vilken effekt som helst upp till 100 watt.
Detta har krävt att det är mer inbyggd intelligens och signalering mellan apparat och laddare för att kommer överens om vad som ska levereras.
Och förlorarna är vi som konsumenter
Det är här någonstans som det blir obegripligt för konsumenten. Det är nämligen ingen som skriver ut vilken version av usb-pd standarden som stöds, eller vilken profil som används.
Alltså har vi situationer som med Apples nya trådlösa Magsafe-laddare som ska leverera 15 watts laddning till mobilen. Apple har också en 18 watts-laddare som stöder usb-pd. Den borde väl funka, tänkte alla inklusive vi. Men det gjorde den inte alls. Nej, säger Appe, den kräver i själva verket vår 20 watts-laddare. Här kan du läsa varför det är så.
Det frustrerande är att när usb-pd fungerar som allra bäst är det verkligen bara att tuta och köra. Men standarden har blivit så svår att förklara för konsumenter att tillverkarna helt gett upp med att märka produkterna de säljer. Vilket gör att du inte vet vad du håller i handen, även om du har ansträngt dig för att läsa på. Skandal!
