När jag var nyinflyttad i Stockholm hade många bilar klistermärken med texten ”Stoppa p-terrorn” i någon slags protest mot parkeringsvakterna.

Frågan är om det inte är dags att plocka fram de här klistermärkena igen – men den här gången med en annan betydelse. Den moderna tidens p-terror är digital, och handlar om hur man gör för att betala.

90-talets myntautomater är som bekant borta. På vissa platser finns det parkeringsautomater för kortbetalning, men allt oftare förväntas bilisterna använda en parkeringsapp i mobilen. Fördelen är förstås att du bara behöver betala för den tid du verkligen parkerar och att du inte behöver springa ut till bilen för att förlänga parkeringen.

Det här är förstås fantastiskt bra, men alla som varit på bilsemester den här sommaren lär ha märkt att det inte räcker med en app. Det finns mer än 20 svenska parkeringsappar, appar som egentligen gör exakt samma sak. Den som kommer till en ny plats måste med andra ord ofta ladda ned en ny app – och registrera sitt betalkort.

Att privata företag ser mer till den egna vinsten än till konsumenternas behov är knappast förvånande. Det skandalösa handlar om hur Sveriges kommuner har hanterat frågan. Många parkeringsplatser är nämligen kommunala, och här borde man haft en enda sak för ögonen: medborgarnas bästa. Verkligheten är en annan.

Vi som bor i Stockholm stad kan exempelvis betala med den kommunala appen Betala P, men den är oanvändbar i grannkommunerna. Nej, den går inte ens att använda på parkeringsplatserna utanför Landstingshuset, Södersjukhuset eller Bromma flygplats. Trots att det är parkeringsplatser som ligger i Stockholms stad och som ägs av oss medborgare använder man här tre andra digitala lösningar.

P-terrorn är naturligtvis inte bara ett Stockholmsproblem. I Fjärde storstadsregionen (så marknadsför sig Linköping och Norrköping) går det att använda appen Linpark – men bara i halva regionen.
På samma sätt använder Kalmar en parkeringsapp och länets andra stora stad Västervik en annan. Jag skulle kunna fortsätta länge. I stället för att samarbeta har varje kommun valt att uppfinna sitt eget hjul.

Det går bitvis att slippa kaoset. Ett par privata parkeringsappar funkar i hela landet, exempelvis Easypark. Problemet är att de ofta lägger på en ytterligare avgift. Easypark kräver exempelvis 15 procent extra – alternativt ett månadsabonnemang på 60 kronor. I vissa fall har kommunen ett avtal som gör att du slipper betala den här avgiften på deras parkeringsplatser, men det är inte någon självklarhet.

Att kommunerna använder våra skattepengar för att utveckla egna parkeringsappar eller betala dyrt till privata företag är en skandal. Det naturliga skulle förstås vara att samarbeta, och det är inte för sent. En nationell app som fungerar på alla offentliga parkeringar hade varit billigare för skattebetalarna och enklare för bilisterna. En gemensam app skulle kunna sätta p för p-terrorn.