Klockan visar 02.37. Förutom hunden som snarkar på soffan är det dödligt tyst i vår lilla stuga på landet. Och kallt – satan så kallt. Strömavbrott naturligtvis. I Stockholmsområdet har det snöat oavbrutet i drygt 12 timmar. Mer är på väg. Med snö upp över knäna vadar jag svärandes till vedboden med pannlampan på sned, förbannar luftburna elledningar och fallande träd i största allmänhet.
Black Friday 2022: Prylar för preppers och friluftsliv
Morgonen därpå avlöser larmrapporterna om snökaoset varandra. Seriekrockar, insnöade små gummor, bussar i diket, strömlösa stackare som dränerar mobilbatteriet med statusuppdateringar om fallerande samhällsfunktioner på Facebook. För mig blir det svårt att jobba. Strömmen kommer och går. När jag i grav affekt skriver den här krönikan – klockan 17 på måndagskvällen – har de värst drabbade varit utan el sedan åtminstone 02.37.
Men det finns en digital mötesplats där det jublas som aldrig förr. På Linkedin.
"Snökaos? Knappast!" skriver någon och berättar om vilken boost hen fick av att skotta tusentals kvadratmeter med snö. "Underbart väder denna måndag! Vad kan sprida mer glädje och energi mer än snö?" jublar en annan. En tredje går så långt som att skriva att man själv väljer hur man ska förhålla sig till de orangea varningarna och all snömisär: "Är du en person som klagar eller en som ser möjligheter?"
Alla kör med en selfie till. Varenda statusuppdatering är som en knäpp på ögongloben.
Att tvångsmässigt inbilla sig själv och andra att det finns en ljus sida med allt som händer i livet är en sorts utökad form av toxisk positivitet. Likaså att förneka andras negativa upplevelse. Det var en vän som berättade för mig om begreppet samtidigt som han frenetiskt letade efter fler statusuppdateringar att reta mig med. Jag skrattar fast jag egentligen inte orkar – jag har skottat taket till både huset och gäststugan samtidigt som jag fått sidsteppa undan från livsfarligt fallande grenar.
Läs också: Doomscrolling – den nya folksjukdomen
I studier om hur skadliga sociala medier är för användarnas psykiska hälsa skälls det mest på de olika Facebook-ägda tjänsterna. Enligt mig är Linkedin definitivt med och konkurrerar däruppe. Som karriärplattform gör den jobbet bra sett till att man får ett nätverk och relevanta jobbannonser, men på andra håll är det nattsvart. Alldeles för många ser sig själva som energispridande positivitetsmissionärer.
Varenda negativ upplevelse för något gott med sig! Det personliga varumärket måste stärkas till varje pris! Bland all självupptagenhet pyr Linkedin av prestationsångest. Invändningar mot det folk lägger upp finns det inget egentligt utrymme för. Jag som missunnsam grinolle blir långt mindre stressad av innehållsflödet på slagpåsen Instagram än av vad som händer på världens största karriärplattform.
Jag önskar att Linkedin-syndarna som försöker tvinga på andra sitt opportunistiska livscoach-mindset kunde tänka efter lite mer. Att bara skjutsa ut positiva vibbar och visa hur jäkla härlig man är utan att fundera på hur det tas emot är den högsta formen av egoism. Var lite obekväma också!
I Stockholm står alla bussar stilla. Pappa kommer inte hem från jobbet och är strandad i ett industriområde söder om stan. Jag tröstar honom med att på bästa Linkedinska skriva:
"Vilket tillfälle att ta en boostande promenad 🏃 genom det gnistrande snölandskapet ❄😍 och bättra på konditionen 👊 samtidigt och komma hem full av energi 🔋"
Hur reaktionen blev får ni gissa själva.
