Visst minns du grekernas gamla saga om pojken och vargen! Pojken var en uttråkad fåraherde som skrek ”Vargen kommer” för att ha något att göra. När byborna kom för att rädda honom visade det sig vara falskt alarm.

Det här skedde så många gånger att byborna slutade lyssna, och när vargen till sist dök upp var det ingen som kom och räddade honom. Både fåren och pojken blev uppätna av det glupska vilddjuret.

Jag tänker på pojken och vargen när jag slentrianmässigt trycker Acceptera alla på ytterligare en varningsruta om cookie-filer. Dessa popup-rutor dyker upp som ett resultat av den så kallade cookielagen. Lagen, som har över tio år på nacken, gäller i samtliga EU-länder och den kräver att alla webbplatser informerar besökarna om användningen av cookies – och får ett aktivt samtycke.

Att inte få detta samtycke är straffbart för sajtägarna, så de är angelägna om att visa varningarna tillräckligt ofta.

I teorin är lagen förstås utmärkt. Cookie-filer, som används för att kunna spara dina inställningar på en sajt, kan upplevas som integritetskränkande. Tack vare så kallade tredjeparts-cookies kan externa parter övervaka ditt surfande. Att vi användare har en möjlighet att tacka nej är förstås av godo. Problemet är att lagen i praktiken inte fungerar som den var tänkt. Eftersom varningarna kommer så ofta gör många som jag och godkänner allt.

På sikt kan cookielagen komma att förändras. Den tio år gamla lagen ska förhoppningsvis ersättas av nya regler i EU-förordning Eprivacy Regulation. Tanken är att vi ska få färre varningar för oskyldiga cookies. Det vore förstås välkommet. Men EU:s cookievarningar är inte allt som dyker upp på våra skärmar.

De senaste dagarna har jag roat mig med att notera vilka varningsrutor som har visats på min skärm, och här är ett axplock:

  • En ruta som frågar om jag vill dela min platsinformation.
  • En liknande ruta som gäller att ta emot notifikationer.
  • En enkät där jag ska svara på vad jag tycker om sajten jag besöker.
  • En varningsruta som förklarar att jag inte använder en standardwebbläsare.
  • Ett antal små popup-fönster som visar några nya funktioner på webbplatsen.
  • En uppmaning om att betygssätta tjänsten.
  • En fråga om jag vill rekommendera tjänsten för någon annan.
  • En begäran att jag ska skicka feedback.
  • Ett så kallat captcha-test som ska bevisa att jag inte är en robot.

Att surfa på internet känns ibland som att spela det gamla spelet MS Röj, men där utmaningen inte handlar om att hålla sig borta från minor utan om att undvika varningsrutor.

Men irritationsmomenten är inte det värsta. Det värsta är att alla onödiga popup-rutor fyller samma funktion som pojkens vargen kommer-rop. När faran är verklig är risken stor att vi inte tror på varningen utan bara klickar bort den av gammal vana.

Alla onödiga meddelanden som dyker upp på våra skärmar gör paradoxalt nog att våra datorer blir osäkrare.