Många har kritiserat Google, Yahoo och andra stora internetföretag för deras beredvillighet att hjälpa kommunistpartiet att upprätthålla Kinas brutala diktatur genom internetfiltrering och spårning av dissidenter. Med rätta.

”Vi följer lokal lagstiftning i alla länder vi verkar i”, är motiveringen. Det håller inte. Under det Tredje Riket stadgade lagen - i praktiken - att judar, homosexuella och mentalsjuka skulle elimineras. Var det skäl nog att hjälpa nazisterna att få det undanstökat? Absolut inte, skulle nästan alla utropa. Ändå var Nazityskland faktiskt en betydligt mindre grym regim än kommunist-Kina under 1900-talet, enligt en beräkning av antalet dödsoffer som genomförts av tidskriften National Geographic.

Nu är ju Kina långtifrån det enda exemplet på diktaturer som tillämpar internetfiltrering - eller internetcensur, om vi nu ska kalla saker vid deras rätta namn. Ett stort antal auktoritära regimer runtom i världen har infört central filtrering av för regimen känslig politisk information, liksom av innehåll som anses religiöst eller moraliskt stötande enligt regimens värderingar.

Nåväl, intet nytt under solen, diktaturer har alltid tillämpat censur. Värre är det när demokratier ger sig in på samma spår. Redan i dag har Storbritannien, Norge och Sverige filtrering mot barnpornografi. I Italien antogs i början av 2006 en lag som tvingar Internetleverantörer att implementera filter som tillhandahålls av Kommunikationsministeriet.

Barnpornografi är vidrigt, inte tu tal om den saken, och ska bekämpas. Frågan är bara hur. Ett demokratiskt samhälle kan inte bekämpa brottslighet med vilka medel som helst, och riskerna med att gå filtreringens väg är stora. Vi ska inte glömma att vi är på väg mot en värld där i princip all information är digital. Det innebär väldiga möjligheter att styra vilken information som kommer till allmänhetens kännedom. Det som inte finns på internet, det finns inte - ungefär så kommer det att bli.

Problemet är det som på engelska kallas ”the slippery slope”. Man hamnar på ett halt, sluttande plan där det är omöjligt att undvika att glida ned mot en alltmer omfattande filtrering. Det är ju så svårt att sätta gränserna. Om man nu filtrerar bort barnpornografi, bör man då inte även filtrera glorifiering av terrordåd? Och sedan nazism och annan grov rasism? Och då måste man väl av rättviseskäl även filtrera kommunism? Och så vidare. Det slutar lätt i filtrering av oönskade åsikter - och vad som är oönskat styrs av vad som för närvarande är politiskt korrekt.

Tecknen i skyn finns där. Redan har justitieminister Thomas Bodström föreslagit (juni 2005) att den svenska censuren breddas till att även omfatta sajter där det drivs handel med (traditionella) sexuella tjänster. I Tyskland har inrikesministern i Bayerns delstatsregering föreslagit filtrering av information om bombtillverkning. I Storbritannien finns redan filtrering av självmordsinformation.

Yttrandefriheten står inför ett allvarligt hot. I välmenande men missriktat syfte har politiker utan förmåga att se de stora linjerna redan börjat samla bränsle för den digitala tidsålderns motsvarighet till nazisternas stora bokbål.