När jag fick frågan att skriva krönikor åt den här tidningen skrattade jag högt. Jag är inbiten Mac-ägare sedan 16 år tillbaka.

Visserligen är jag omringad av ”fienden”, till och med alla mina närmaste familjemedlemmar har pc. Men inte jag. Jag sitter här inkompatibel och nöjd. Med en dator som inte ens kan öppna de enklaste Excel-dokument utan att man får finta bort den först. Med en plattform som har ett spelutbud på ungefär tre spel om året, varav minst ett är förrförra årets utgåva av Backpacker.

Men jag är inte bara mamma, jag är teknisk chef också. Det blir du om du som enda familjemedlem kan läsa, förstå och följa en bruksanvisning. Så jag har haft härliga pc-timmar med mp3-spelare som ska installeras och fyllas med musik, foton som försvinner och trådlösa bredbandsanslutningar som inte hittar ned i källaren.

Jag är trogen mitt märke. Och när jag hör folk klaga över dator-virus skänker jag en tacksam tanke till att vi Mac-ägare är så få att ingen ids göra virus för oss.

Ändå är jag inte helt enögd. Det finns väldiga fördelar med pc. Programutbudet är enormt jämfört med min plattform till exempel. Och det där med att allting är kompatibelt. (Nu är jag i och för sig van att ha udda grejer, redan på 80-talet köpte jag Bang & Olufsen-stereo i etapper bara för att upptäcka att inte ens impedansen i högtalaruttagen var samma som standardmärkena.)

Det hos pc som gör mig mest avundsjuk är nog systemåterställningsfunktionen. Så fort ett fel uppstår i pc:n, backa till ett datum innan felet uppstod och vips så är det borta?!

Det är ju så nära magi man kan komma. Samtidigt kan jag känna ett lätt förakt för att det är så lätt att lura datorn. Och när man nu backat i datorns almanacka - kommer då inte felet tillbaka när man så att säga är framme vid error-datumet igen? Och om inte - vart tog det vägen? Och varför uppstod det alls om det inte var ett riktigt fel utan bara ett - tidsfel? Det finns en logik i datorer där tid och rum verkar upplösta i en dimridå av ettor och nollor omöjlig att begripa för en utomstående.

En mer svårsmält ingrediens i Microsoft-världen är all popupreklam, hundar och gem (!) som vill städa bland ikoner, uppdatera och hjälpa till att söka. Aldrig hört talas om slimmad organisation? Assistenter ska hålla sig i ett rum/mapp tills man kallar på dem, inte fara runt som prostituerade och bjuda ut sig i tid och otid.

Men det är inte dessa för- och nackdelar som avgjort att jag nu sitter framför en Imac och skriver.

När jag gick min första datakurs på ABF i Gävle 1989 fick vi tillbringa de första 10-20 minuterna varje kurstillfälle med att skriva långa obegripliga haranger av nummer, procenttecken och kommandon i vitt på svart bakgrund innan vi över huvud taget kunde börja använda datorn. När detta var klart var det dags för fi kapaus och återhämtning.

Detta jämförde jag med de Apple-datorer som stod på min dåvarande arbetsplats Gävle Folkteater. Ett klick på Start-knappen och sedan var du igång. Det passade mig (en latmask) bättre. Jag vill inte programmera eller förstå hur datorn fungerar. Jag vill bruka den.

Sedan dess har det mesta av användarvänligheten spillt över i pcvärlden och nu när det har kommit Mac med Windows är gränsen nästan utsuddad.

Men bara nästan. Vanans makt är stor, och jag kommer troligen även i fortsättningen att använda pc främst till att lägga Kungen och Spindelharpan.

Av Babben Larsson